Utdrag ur boken "...Som sanden i hafvet " 

 

Bergstugans historia är intimt förknippad med Backegården och dess tidigare ägare Anna och Adolf Tamm, Johannes Lindbecks svärföräldrar. Det är därför knappast möjligt att under tidigare årtionden behandla de olika fastigheterna var för sig.
 

Bergstugan innan tillbyggnaden, fotot taget c:a 1900
 
Bergstugan hade ända fram 1930-talet varit en del av Backegården - egentligen var Bergstugan den allra äldsta byggnaden på fastigheten. Från och med sommaren 1905 tycks emellertid Johannes Lindbeck med hustru Eva och deras då tre flickor fått dispositionsrätten till detta hus. Det finns emellertid inga handlingar, som verifierar detta. Man vet dock att det var vid denna tid, som Johannes Lindbeck började med de omfattande ombyggnadsarbeten, som han lät utföra på den gamla fastigheten. Dessutom firade man 40-års­minnet av Bergstugans övertagande med en middag därstädes den 27 juli 1945, då en dialog framfördes som skildrar en del händelser under de gångna åren.
 

 Backegården 1900

Ägare till fastigheten blev familjen Lindbeck dock tidigast 1908. År 1907 gjordes först en uppmätning av tomtmarken och den 23 januari 1908 skrevs köpebrev på Bergstugan. Lagfart för detta köp utfärdades den 1 juni samma år. Därefter kunde Bergstugan bli sommarhem för den Lindbeckska familjen i många år framöver
Det är möjligt att Adolf Tamm i slutet av 1910-talet började känna sina krafter sina. Eller också var det så att han ville att Backegården skulle övertas av någon, som verkligen var angelägen att vårda och bevara gården på bästa sätt. På annat sätt kan man inte tolka det köpekontrakt som upprättades den 16 februari 1918, där Anna och Adolf sålde halva Backegården till sin måg Johannes Lindbeck. Denne fick lagfart på detta köp den 14  mars samma år. I köpekontraktet fanns också en klausul, där Anna och Adolf förband sig att inte sälja den andra halvan till någon annan utan att först hembjuda den till Johannes Lindbeck.
Så skedde också efter Adolfs död den 15 maj 1920. I samband med arvsskiftet efter Adolf meddelade nämligen utredningsmannen, att han hade försålt den återstående halvan till Johannes Lindbeck för 12 000 kronor. Lagfart för Johannes Lindbeck på hela Backegården meddelades den 11 mars 1921. Han var därmed ägare till hela fastigheten
Man kan kanske fundera något över, varför inte Adolf i första hand vände sig till någon av sina söner och hembjöd fastigheten till dem. Men det var troligen så, att han inte helt litade på att dessa i framtiden hade förmågan att förvalta och bevara släktgården på det sätt han och Anna önskade. De hade redan tidigare visat, att de var ganska dåliga på att sköta pengar.  Och inte heller hade de de ekonomiska resurser, som krävdes för att hålla gården i stånd. Detta hade emellertid Adolfs måg, Johannes Lindbeck.
I och med detta övertagande skedde en hel del förändringar. Redan 1924 installerades elektrisk ström i Backegården och med all sannolikhet vidtogs även andra förbättringar i samband med detta.  Det finns en liten dikt, som troligen har tillkommit vid denna tid, och som beskriver en del besvärligheter i samband med elinstallationen. Dessa berodde antagligen på att en ny elledning skulle dras fram, möjligen på annans mark:

De gamla goda tider

i många fall var bra,

men hade sina sider,

som våra icke ha.

Man läste sin postilla

vid skenet av en dank

och såg man alltför illa

man snöt den så det stank.

 

Vårt lyse sen varierat

med nyheter var dag.

Man gaser har proberat

och oljor många slag.

Men nu i varje stuga

man får elektriskt ljus

och annat kan ej duga

uti vår mammas hus.

 

Med ledningar så långa

och stolpar utan tal

normalljusen blir många

i Karlstorps sköna dal.

Men har man sett på fanken

den boven Johansson

har fallit oss i flanken

med ex-pro-priation.

 

Fast vi fått kuloledning

och varje rum kontakt

den usla Smålandshedning

oss vägrar nu kontrakt.

Hans anslag dock med tiden

nog komma skall på skam

när K.B. stiftar friden

vi få vår ledning fram.

 

Då blir det ljusa tider

och sannad blir vår dröm,

när som vi sent omsider

får kraft från Pauliström.

Nu önskar både Eva

och hela hennes hus

att Mor må länge leva

uti elektriskt ljus.

 
Troligen omkring 1925 såldes så själva jorden ifrån Backegården. Den hade ju hela tiden varit utarrenderad och under krigsåren 1914 - 1918, då de flesta livsmedel  hade varit ransonerade,  hade man haft ganska stor nytta av att kunna få livsmedel från sitt eget jordbruk.  Visserligen var detta som nämnts utarrenderat, men man hade förvisso goda kontakter med arrendatorn. Nu var emellertid denna besvärliga tid förbi och man ansåg tydligen att det inte var någon bra lösning att ha lantbruket kvar.
Det som nu återstod var skogen och den lät Johannes Lind­beck sälja sommaren 1929. Köpekontraktet gjordes upp den 10 augusti och tillträde skulle ske den 14 mars 1930. Denna försäljning av skogen var nog det allra sista Johannes Lindbeck gjorde på Backegården. Endast en månad senare var han död. Köpebrevet utfärdades först den 26 februari 1931, då undertecknat av hans änka, Eva Lindbeck. Vad som sedan var kvar av fastigheten var  endast cirka sju hektar, det vill säga ungefär de tomter där Backegården och Bergstugan numera ligger.
Eva Lindbeck, Johannes Lindbecks änka, hade under hösten 1931 fått lagfart på fastigheten Backegården. Hon lät den 28 juli 1933 verkställa en avstyckning, varigenom fastigheterna Bergstugan och Backegården skildes från varandra och vardera kom att omfatta ca 3,5 hektar.
Genom köpebrev den 1 juli och köpekontrakt den 18 september 1934 sålde Eva sedan den sålunda avstyckade fastigheten Backegården till sin bror Anton Tamm, som fick lagfart på detta förvärv den 18 juli samma år. Egentligen var det inte enbart Anton Tamm som köpte gården. Avsikten med köpet var, att den skulle ägas i lika delar av honom, hans syster Anna Winbladh och hans kusin Karin Durling. Ett avtal om en sådan  överenskommelse upprättades den 15 januari 1935, då även köpebrev  mellan Anton Tamm och de två övriga delägarna undertecknades.
Jan-Åke Holmbring